hannafrisk

När man ställer sig frågan om det där verkligen hände påriktigt så har man varit med om något bra.
Några fruktansvärt härliga timmar på Tylösand, och på eftermiddagen åkte jag vidare till Göteborg och byggde på min kärlek till Thomas Stenström i kvällssolen inne på Liseberg.
Fy tusan vad bra den mannen är.

Kramen vi fick och faktumet att han kände igen mig och Philippa kommer jag leva på länge.
En sådan magiskt bra dag.  

 

Imorgon åker jag ner till Halmstad för en dag av äkta sommar, imorgonkväll har jag tagit mig upp till Göteborg för att åter igen se Thomas Stenström, (den här gången på en scen, från en publik),

och, om drygt en vecka är jag otroligt nog tillbaka i Karlstad.
Jag har det bra, hej

 

Tar vara på varje minut av ledighet, vänner och glädje.

Nu har jag myst hela kvällen lång med mina två favoritbrudar, med tankarna åt en tredje som ligger hemma i sjuksängen. En dag kvar sedan startar två veckors mer eller mindre ledighet med få men storslagna planer.

Det ser ljust ut därborta.
Godnatt

Mitt liv består denna veckan av fyra saker. Jobb, Mat, Sömn och bilder,musik och folk från PiP.
Hade jag haft ork och energi hade jag klagat och gnällt men den sistnämnda av de fyra bär mig fortfarande och jag undrar om jag någonsin kommer att komma ner på jorden igen. Godnatt!

Det var jag och fyra barndomsvänner som tog oss upp till Karlstad för den relativt lilla och okända festivalen PiP.

Vi gled runt en hel del i den överraskande trivsamma och mysiga staden Karlstad.

 

Vi ägnade nästan hela första dagen åt väntan på festivalens första spelning, Stenström, på en filt i parken där privatspelningen senare ägde rum.

 

Vi kände på veckans första dans-moves till Tinie Tempahs Written in the stars, Pass out och Miami 2 Ibiza.

 

Med egentligen inga förväntningar alls gick jag och lyssnade på Chris Cornell. Stod som hypnotiserad i en och en halv timma och Chris akustiska spelning är något jag nu tänker tillbaka på som en höjdpunkt.

När vi inte befann oss inne på festivalområdet tog vi det mest lugnt på campingen, stor del av tiden tillsammans med våra camping-grannar som bidrog mycket till att festivalen blev vad den blev!
Ett skönt Karlstadsgäng med underhållande dialekt som förgyllde de flesta kvällar under partytälten.

 

 

Under p3 sommarsession fick vi se Alina Devecerski och Panetoz både tävla och spela. Vi fick dansa. Och sola.



Ane Brun fick stå för middagsunderhållning och det skötte hon väldigt väldigt bra.

Något av det jag sett fram emot mest var att få sjunga med till Gavin DeGraws Chariot och I don't want to be. Det blev mer skrik än sång och bilderna och filmen jag lyckades åstadkomma under spelningen skvallrar om att det gick ganska vilt till. Men bra var det!

Våra hårdrocksdiggande vänner gjorde oss sällskap på The soundtrack of our lives, som följdes av en galen Thåström. Musik jag uppskattar i vanliga fall men den kvällen var min ända strävan att få något att luta mig mot så jag slapp stå raklång och halvsova!

Tårarna var inte långt borta när Melissa Horn intagit scenen på fredagseftermiddagen. Med tonerna av jag kan inte skilja på och jag saknar dig mindre och mindre kom tyvärr även regnet.

Fredagskvällen bjöd på två av mina tre absoluta favoriter, och jag är inte besviken någonstans.
Familjen var stört, och Kent var en konsert upplevelse som går inte går att beskriva varken i ord eller bilder. That's it. Underbar kväll.

Det var enbart energi av lycka som fick mig att allt vad jag hade sjunga texten till jag är en vampyr som jag kan utan och innan. Ett ögonblick jag sett fram emot väldigt länge. Markus Krunegård!
Timbuktu lika så, både de låtar jag kunde och inte kunde gjorde det omöjligt att stå stilla.

Också kom vi tillslut till le grand finale. Och annat kan man inte kalla det.
Längst fram, utan luft eller plats, flippade vi och kramade ur den sista energin som existerade innan vi kunde sansa oss till Lars Winnerbäck som avslutade det hela väldigt snyggt.


Vi har levt festival-livet till fullo. Minimalt med sömn, provisoriskt tältboende, ständigt ökande grad av ofräshet, ovarierande matvanor, fågelbajs i håret, larviga tatueringar och nedklottrande ben, skrattat åt fyllon tills vi själva stupat och allt där till. Har träffat människor som på fyra dagar gjort större inverkan på mitt liv än vad andra hunnit göra under flera år, har upplevt film-drömscener och skaffat mig ett flertal olika anledningar till att åka tillbaka till Karlstad.
Putte i Parken var bäst

 

 

Jag skulle ångrat mig för resten av mitt långa liv om jag tagit ett annorlunda beslut när vi nästan tillbaka på campingen blev pushade av ett par stockholmstjejer att vända och gå tillbaka de två långa, varma kilometerna in till Karlstad centrum, för att en tredje gång samma eftermiddag höra Thomas Stenström.

Vad som väntade i parken utanför klubben där han tidigare på dagen spelat går inte att mätas med någon av de andra spelningarna på PiP. En akustisk privatspelning i gräset för oss som tyvärr inte hade åldern inne för att se honom på klubbspelningen. Ett magiskt ögonblick som gav mig allt i från rysningar till lyckorus som håller i sig än idag, och låtarna han spelade har gått på repeat sedan jag satte mig på bussen hem från Karlstad.
Så jävla bra.  

Jag har lyssnat på Thomas Stenström och lett som ett från sedan jag vaknade efter 17 timmars djup sömn i eftermiddags. Det börjar sakta men säkert sjunka in vilka ofattbart bra veckor jag haft!

Bilder och videoklipp hjälper till att påminna mig om känslor jag aldrig kommer att känna igen, om människor jag aldrig kommer att se igen och om ögonblick jag aldrig kommer att få uppleva igen. 
Majoriteten av de i min närhet påbörjar nu sin sista jobbvecka, medan jag imorgon går upp för min första jobbdag! Tre-fyra veckor av slit har jag framför mig innan jag åter igen drar mig norrut för festival i Örebro!
Sov gott mates

 

lyckorus