Putte i Parken

Det var jag och fyra barndomsvänner som tog oss upp till Karlstad för den relativt lilla och okända festivalen PiP.

Vi gled runt en hel del i den överraskande trivsamma och mysiga staden Karlstad.
 
Vi ägnade nästan hela första dagen åt väntan på festivalens första spelning, Stenström, på en filt i parken där privatspelningen senare ägde rum.
 
Vi kände på veckans första dans-moves till Tinie Tempahs Written in the stars, Pass out och Miami 2 Ibiza.
 
Med egentligen inga förväntningar alls gick jag och lyssnade på Chris Cornell. Stod som hypnotiserad i en och en halv timma och Chris akustiska spelning är något jag nu tänker tillbaka på som en höjdpunkt.



När vi inte befann oss inne på festivalområdet tog vi det mest lugnt på campingen, stor del av tiden tillsammans med våra camping-grannar som bidrog mycket till att festivalen blev vad den blev!
Ett skönt Karlstadsgäng med underhållande dialekt som förgyllde de flesta kvällar under partytälten.
 

 
Under p3 sommarsession fick vi se Alina Devecerski och Panetoz både tävla och spela. Vi fick dansa. Och sola.



Ane Brun fick stå för middagsunderhållning och det skötte hon väldigt väldigt bra.


Något av det jag sett fram emot mest var att få sjunga med till Gavin DeGraws Chariot och I don't want to be. Det blev mer skrik än sång och bilderna och filmen jag lyckades åstadkomma under spelningen skvallrar om att det gick ganska vilt till. Men bra var det!



Våra hårdrocksdiggande vänner gjorde oss sällskap på The soundtrack of our lives, som följdes av en galen Thåström. Musik jag uppskattar i vanliga fall men den kvällen var min ända strävan att få något att luta mig mot så jag slapp stå raklång och halvsova!


Tårarna var inte långt borta när Melissa Horn intagit scenen på fredagseftermiddagen. Med tonerna av jag kan inte skilja på och jag saknar dig mindre och mindre kom tyvärr även regnet.


Fredagskvällen bjöd på två av mina tre absoluta favoriter, och jag är inte besviken någonstans.
Familjen var stört, och Kent var en konsert upplevelse som går inte går att beskriva varken i ord eller bilder. That's it. Underbar kväll.


Det var enbart energi av lycka som fick mig att allt vad jag hade sjunga texten till jag är en vampyr som jag kan utan och innan. Ett ögonblick jag sett fram emot väldigt länge. Markus Krunegård!
Timbuktu lika så, både de låtar jag kunde och inte kunde gjorde det omöjligt att stå stilla.


Också kom vi tillslut till le grand finale. Och annat kan man inte kalla det.
Längst fram, utan luft eller plats, flippade vi och kramade ur den sista energin som existerade innan vi kunde sansa oss till Lars Winnerbäck som avslutade det hela väldigt snyggt.


Vi har levt festival-livet till fullo. Minimalt med sömn, provisoriskt tältboende, ständigt ökande grad av ofräshet, ovarierande matvanor, fågelbajs i håret, larviga tatueringar och nedklottrande ben, skrattat åt fyllon tills vi själva stupat och allt där till. Har träffat människor som på fyra dagar gjort större inverkan på mitt liv än vad andra hunnit göra under flera år, har upplevt film-drömscener och skaffat mig ett flertal olika anledningar till att åka tillbaka till Karlstad.
Putte i Parken var bäst
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0